Elegía
Tomas Tranströmer
ELEGI
Vid
utgångspunkten. Som en stupad drake
i något kärr bland dis och dunster, ligger
vårt granskogsklädda kustland. Långt
därute:
två
ångare som ropar ur en dröm
i tjockan. Detta är den nedre världen.
Orörlig skog, orörlig vattenyta
och orkideens hand som sträcks ur myllan.
På andra sidan, bortom denna farled
men hängande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stäv är orörligt,
i stiltje lagt. Och ändå stormar det!
och fartygsröken blåser vågrätt ut –
där fladdrar solen i dess grepp – och
blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen
fladdrar.
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen
fladdrar.
Tills avlägset en dörr hörs slå igen
långt borta i ett annat år
O marker grå som Bockstensmannens
kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.
Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.
Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängd
som timmerbaggen, slumrar här i natten
torvmossens dräpte färdman. Saven driver
hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.
En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans
mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet
ett löv som vänder sig
En sommarmorgon fastnar bondens harv
i döda ben och klädestrasor. – Han
låg alltså kvar när torvmossen dränerats
och står nu upp och går sin väg i ljuset.
I varje härad virvlar gyllne frön
kring gammal skuld. Den pansarklädda
skallen
i åkerjord. En vandringsman på vägen
och berget följer honom med sin blick.
I varje härad sorlar skyttens rör
vid midnattstid när vingarna slår ut
och det förflutna växer i sin störtning
och mörkare än hjärtats meteorsten.
En andens bortvändhet gör skriften glupsk.
En flagga börjar smälla. Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln
i Tidens gap. Kulturen är en
valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer
den dräpte jättens närvaro.
Lätt återkastas himlasfärers orrspel.
Musiken, skuldfri i vår skugga, som
fontänens vatten stiger mellan vilddjur,
konstrikt förstenade kring vattenstrålen.
Med stråkarna förklädda till en skog.
Med stråkarna som riggen i ett störtregn –
kajutan vräks under ett störtregns hovar –
och innerst, i kardanupphängning, glädjen.
I afton återspeglas världens stiltje,
när stråkarna satts an men inte rörs.
Orörliga i dimman skogens träd
och vattentundran speglande sig själv.
Musikens stumma hälft är här, som doften
av kåda står kring åskskadade granar.
En
underjordisk sommar hos var man.
Där
lösgör sig, vid korsvägen, en skugga
och spränger bort i bachtrumpetens
riktning.
Av nåd ges plötslig tillförsikt. Att lämna
sin jagförklädnad kvar på denna strand,
där vågen slår och sjunker undan, slår
och sjunker undan.
ELEGÍA
En el punto de partida. Como
dragón caído
en algún pantano entre neblina y
vaho, está
nuestra tierra costera vestida
de bosque de pino. Allá lejos:
dos vapores que gritan desde un
sueño
en la bruma. Este es el mundo
inferior.
Bosque inmóvil, superficie de
agua inmóvil,
y la mano de orquídeas que surge
del pantano.
Al otro lado, más allá de esta
senda,
pero flotando en el mismo
espejeo: el navío,
que la nube ingrávida cuelga de
su espacio.
Y el agua en torno a su cayado
está inmóvil,
echada en calma. ¡Y aun así,
truena!
Y el humo del navío se expande
horizontal
—allí flamea el sol en su agarrón—
y el soplo
golpea duro el rostro del que
aborda.
Ascender hacia babor de la
Muerte.
Una ráfaga súbita y la cortina
ondea.
Suena el silencio cual
despertador.
Una ráfaga súbita y la cortina
ondea.
Hasta que se oye, lejana,
golpear una puerta
lejos, en otro año.
¡Oh marcas grises como la túnica
del hombre de Bocksten!1
Y la isla que flota en el vapor
del agua.
Hay calma como cuando el radar
vira
en vueltas y vueltas, entregado.
Hay un cruce de caminos en un
instante.
La música de las distancias ha
confluido.
Todo creciendo hacia un árbol
frondoso.
Ciudades perdidas brillan en su
verdor.
De todas partes y de ninguna
tocan
como los grillos en la oscuridad
de agosto. Insertado
en el rebaño de troncos, se
adormece aquí en la noche
el viajero asesinado en el
pantano. La savia mueve
su pensamiento y sube hacia las
estrellas. Y en lo profundo
de la montaña: aquí está la
gruta de los murciélagos.
Aquí cuelgan los años, apretados
los actos.
Aquí ellos duermen con las alas
plegadas.
Un día estos volarán. ¡Un
hervidero!
(En la distancia, algo como humo
saliendo de la boca de la gruta.)
Pero aún rige el sueño del
invierno estival.
En la distancia, rumor de aguas.
En el
árbol oscuro,
una hoja que se da la vuelta.
Una mañana de verano, el
rastrillo del campesino se atasca
en huesos muertos y harapos de
vestido. Así que él
yacía allí cuando drenaron la
turbera
y ahora se yergue y anda su
camino en la luz.
En cada distrito remolinea
semilla dorada
en torno a vieja deuda. La
calavera, blindada,
en un sembrado. Un peregrino en
marcha
y la montaña siguiéndole con la
mirada.
En cada distrito murmura el
carcaj del arquero
a medianoche, cuando se abren
las alas
y crece el pasado en su caída,
más oscuro que el meteorito del
corazón.
Un alma apartada hace la
escritura ávida.
Una bandera empieza a golpetear.
Las alas
se abren en torno a la presa.
¡Este viaje altivo!
en que el albatros se hace viejo
como nube
en la boca del Tiempo. La
cultura es una estación
de caza de la ballena, donde el
extraño, caminando
entre blancas vigas y niños que
juegan,
percibe, sin embargo, a cada
respiración,
la presencia del gigante caído.
No hay comentarios:
Publicar un comentario